Så har ett halvår passerat av detta 2024. Helt galet. Jag avskyr vinter, men tiden måste ändå ha gått fort. Har tagit ner julgardinerna för nån vecka sen bara. Bokstavligen. Det är inget som säger jul, annat än den röda färgen (tja, spetsgardinerna har ju poinsettia/julstjärnemönster iofs), men rutor är vanligt i kök. Var. På 80-/90-talet. 

30 juni innebär också sista dagen av Pride Month. "Varför finns det ingen straight month?". Den sedvanliga frågan från kränkta xeno- och homofober. Ofta är de samma person. Det är jätteviktigt att Pride syns och hörs. Fast det verkar inte hjälpa. Folk är hellbent att vara idioter och det hjälper ju inte att de största ledarna i världen inte tycker det ens ska existera. Fy fan säger jag. 

O fy fan. Fast av en annan anledning. Har precis slitit mig från radion och dokumentären om Reine från Söderbärke som överlevde den fruktansvärda skogsbranden utanför Ängelsberg för tio år sen. Jag blev sittande i bilen i en halvtimme, innan det blev en musikpaus så jag kunde gå in, värma lunchen och fortsätta lyssna på Den största branden. Reine låg o kokade i två o en halv timme på skogsvägen innan han fick hjälp att GÅ ut ur branden. I strumplästen. Och har inte ett ärr, inga brännskador, ingenting på fötterna. Herre gud. Bilder på honom idag visar en man med skäggväxt, ögonbryn och hår. Hans armar och ben är svårt ärrade och han bär handskar. Han berättade att fingarna sprack som korvar i branden. 70 %-iga brännskador sades det. Har sett en kille i stan som drabbades av en brand i en ark och han har knappt nåt ansikte kvar. 3e gradens brännskador. Reine måtte haft en jävelusisk tur. 

Vi var på väg till Dalarna när elden rasade som värst i Salaskogarna och röken nådde långt upp i landet. När vi kom strax söder om Mora låg röken tjock i skogen och vi stängde uteventilationen i bilen. Vi hade stannat till i Moranoret för att uppsöka en toalett till barnbarnet som då var en liten baby - 8 månader. Ett blöjbyte var vårt viktigaste mål där och då. När vi kom ut från köpcentret igen stack det av brandrök och vi funderade om det brann nånstans i närheten. Nej, det var många mil bort insåg vi sen, men vinden bar röken och lukten långväga genom landet. 

Brandhärdarna i världen är inte alltid bokstavliga, men vilket som äter de upp allt i sin väg. Reine överlevde en riktigt stor brand, medan andra knappt överlever det de utsätts för psykiskt. 

Molly Hammar blev också mobbad i veckan efter uppträdandet på Skansen. Hon adresserade det från scenen på Kirunafestivalen. Albin Lee Meldau var mäkta förbannad och besviken på hur folk kräker ut sig. Minns inte exakt vilka ord Molly själv använde, men det var något om vackra mulliga kvinnor. O det är hon. Vacker. Insidan Ut. ♥ 

Hur kan man ens inte veta vad en snippa är? När nyheten kom igår att ett gäng korkade lagmän friat en gubbe för våldtäkt på en TIOÅRING pga att de inte kunde klargöra vad en SNIPPA är?!????????, blev hela internet överbelastat av hashtagen #JagVetVadEnSnippaÄr. Vem fan vet inte det?? Snippan och Snoppen. Det är en film. En snopp vet alla gubbar vad det är. Det är ingen liten del av pojkars, killars, mäns, gubbjävlars underliv. Det är hela snorren, kuken, penisen, PetterNiklas eller vad du nu vill kalla den. Men en SNIPPA?? Det är exakt samma sak - fast på tjejer. Gubbjävlar. O vad var de, 68? 62 i genomsnittsålder?? Mot en tioåring som lärt sig vad en snippa är, kanske genom föräldrar, kanske genom just den filmen jag nämnde. Va fan. Säger det igen. GUBBJÄVLAR. 

Så tog då ALSen livet av honom till slut. Börje Salming. Gick vansinnigt fort från beskedet han lämnade i början av augusti att han var sjuk i ALS, besöket i Munchen och dottern Biancas sjukamp i Friidrotts-EM, där han forfarande var relativt pigg, om än långt från frisk, till besöket i Toronto för några veckor sen och det sista officiella framträdandet på Hockeyförbundets 100-årsgala för en vecka sen då han knappt orkade stå upp och inte kunde prata alls. Jävla skitsjukdomar. 

Vila i frid Börje! 

LKABs hälsning till Börje under en hyllning i december 2016. 

För alltid #21. 

Så kom då dagen. Den sista dagen. Dagen då regenten av UK och the British Commonwealth drog sin sista suck. Queen Elizabeth II är död. Jag satt på mitt lok, i fronten av mitt tunga tåg igår, när notiserna började rulla in på mobilen och sportradion avbröt en sändning för att meddela nyheten att drottningen är död. England har för första gången på 70 år en kung. Kung Charles III blir hans officiella namn. 

70 år på tronen. Den regent som suttit längst i Storbritannien och fjärde längst i världen. Sjuttio år. Det är länge det.

Så länge att Mattel gjorde en Barbiedocka i hennes ära. En docka som tyvärr sålde slut på fyra röda sekunder - eller ett par dagar i alla fall och idag är omöjlig att få tag i, utan att betala överpriser från alla jävla eBayscalpers. De som köpte upp allt de kunde när hon såldes till retail och nu kränger vidare för tre o fem o tio gånger pengarna. O nu köper folk. En bit historia. Jag har en Prince Charles-docka och hade gärna velat ha hans mor som komplement, även om kvaliteten dem emellan är rätt stor - Charles den bättre. 

Foton: Mattel / Okänd pressfoton

 -

 -

-

Det här visade sig bli en av de mörkaste dagarna i historien. Vi började dagen med svarta nyheter och ett flöde i radion som svämmar över och vänds ut och in och fram och tillbaks. Krig i Europa. KRIG! Förbannade storhetsvansinne. Vad skiljer den här dåren från token som försökte ta över hela världen i Andra världskriget? Namnet. Språket. Fast inte hybrisen. Den är mätbart hög. 

Politiker skriker att vi ska gå med i NATO, andra gör det inte. Än står vi utanför och är "neutrala" - så neutral man nu kan bli mot sån't här vansinne. Usch. Tvi. Fy.